Att inte kunna mer änatt förlora en vän
|
|||
| Livet är
som svarta sagor ibland Svarta sagor är inte sorgkantade De har döden mitt i |
|||
| Hotet i det underbara | Det var som om vi kände
igen varandra omgående. Det blev ett fantastiskt möte men det dröjde
inte så länge förrän hon började stänga till mot mig. Hon ville skydda
sig mot det som var så underbart tillsammans. Jag kunde inte förstå att
det var trauman som gjorde sig gällande. Och vet man ingenting så vill
man ju i alla fall, så jag hittade nya vägar in gång på gång. Jag
vägrade bli ett ex. Det måste bara vara gammal rädsla. Vi vill ju samma. |
vägrade bli ex | |
| Det gick bara en väg. Jag blev mer och mer hotet. Hon stängde mig ute och blev bara mer och mer jagad. Hon flydde och jag såg hur verkligheten kring var hotfull men inte varför. Jag kunde inte förstå att jag som var motsatsen till alla hennes ex var farligast. Kunde starka känslor vara farliga? Det lärde jag mig långt senare. Vi kunde inte ses. | |||
| I vänskap och trauma | Vi sågs inte på många år
men började till slut ta upp kontakten. Kändes fortfarande lika gott för
min känslor för henne hade ju aldrig försvunnit. En skön varm vänskap
var det. En sån man vill ha för livet. När trauma från barndom bröt
igenom blev hon sjukskriven. Jag fattade aldrig hur mycket som legat och
kokat under ytan men fick aningar genom våra samtalsstunder. Men bara
aningar. Jag såg att det var bra att hon tog ansvar och inte längre
flydde. Hon blev lugnare en tid. Hon hittade en förälskelse också. Det
är tid jag minns som solsken. Jag såg mer av den jag tyckte om. |
mer av den jag tyckte om | |
| Stötta och se stup | Jag såg olyckligheten i
henne växa igen. Hon skämdes över att inte göra rätt för sig med sin
sjukskrivning. Hon var också olycklig för hon kände sig misslyckad som
inte haft en riktig relation och flyttat ihop på riktigt i hus och allt.
Hon kände att hon inte levt, inte fått pröva sig själv. Vad kunde jag
annat än stötta henne. Fast jag såg att hon sprang ifrån sig själv
också. Företag, flytta ihop och bygge blev för mycket. Det blev mer och
mer krig i henne, hon fick aldrig tid till sitt, hon kände sig bara mer
och mer motarbetad. Han försökte nå henne men var fast i sina mönster
att vara omött. Jag stöttade honom också men det blev inte bättre,
faktiskt värre. Var jag fiende när jag inte ensidigt var på hennes sida?
Jag fattade inte då. |
||
| Att våga konfrontera | Jag minns så väl första gången jag kände att det inte längre var värt det. Att få de rappa svaren kastade mot mig. Jag hade avväpnat vänligt dagligen men så ville jag inte längre. Jag bestämde mig att även om jag skulle förlora henne skulle jag fortsätta igenom motstånden. Sådant kräver mod och gör ont. Det tog långa timmar men det gick. Jag nådde fram genom försvaren till en förvånad lite smått chockad vän. Hon hade aldrig insett innan hur hon krigade mot mig och omvärlden. Jag kände att vår vänskap skulle få förnyat djup. Men jag fattade inte att jag också var undertryckt fiende då jag förde realismen hotfullt närmare. | inget gör så ont som att sägaifrån till en vän | |
| Traumat blottades | Barndomstraumat var rena
tortyren. Hånad tills hon grät, sen förbannad på henne att hon grät och
sen startade det om igen. Dag efter dag hade de tryck ner henne på all
möjliga sätt. När det kom fram bit för bit hur barndomen hade varit rena
tortyren förlorade jag inte mina känslor för henne. Tvärt om. Jag såg
ännu klarare flickan som ville så väl, som vill så mycket och alltid
krossades av alla omständigheter kring sig. Alla blev hennes fiender som
kom henne nära. De blev hennes orsaker till allt hon inte fick eller
kunde göra, orsaken till alla hennes problem. Men egentligen gjorde de
ont i henne tills hon vill fly det och då blev de hennes tyranner. Det
hette stressad, tar allt ansvar, måste jobba, måste få ihop till
räkningarna, måste få tid till mig själv… |
||
| Hon var som två personer. Jag trodde i min enfald att om jag höll om henne som ville allt och alla gott skulle det andra försvinna. Det gjorde det inte. När hon blev pressad, och det blev hon alltid till slut för allt hon flydde, kom den andra hårda sidan som såg alla som angripare som ville åt henne. Det vägrade jag se. Jag njöt de fina stunderna förskjöt de andra. | trodde i min enfald | ||
| Motarbetade mig | Att jag bokstavligen många
gånger höll henne under armarna såg jag inte. Det var bara min
otillräcklighet. Hur många gånger fick jag det inte kastat mot mig att
hon måste sköta ekonomin också. Men gjorde hon det? Inte förrän jag tog
tag i det jobbiga och tillsammans gick igenom blad för blad. Innan dess
var jag tvungen att konfrontera henne och göra henne illa genom att få
henne att föstå att hon flydde och förstörde sin och min ekonomi. Jag
bröt igenom och jag satt tillsammans med henne när hon ena stunden var
skitförbannad på mig och nästa var så skräckslagen att hon skakade när
hon lyfte blad för blad i bokföringen. Gång på gång i skräcken la hon
fel fast jag pekade och talade pedagogiskt. Jag var helt utmattad och
sjuk i en vecka efteråt. |
||
| Jag vet inte hur många år jag fick höra att hon måste göra det ena och det andra. För att inte höra tyngden av vad vi måste göra i våra gemensamma projekt. Jag bar tyngden tyst och trodde att hon skulle till slut finna sig själv. Men det först när jag inte längre orkade hela arbetsbördan längre som jag var tvungen att ta konflikten. Det tog mer än en hel vecka att komma igenom så hon kunde se hur egentligen motarbetade oss och mig. Hon var den som dagligen klagade över arbetsbördan och allt som inte blev gjort. Men när jag tvingade henne att kolla gjorde hon inte två timmar mot mina över fyrtio. Vad gjorde hon då? Hon sprang. | |||
| Flydde jobbet, hemmet, och ekonomin | Jag hjälpte henne med sitt
drömprojekt och ordnade så hon kunde få det. (Det är så hemligt att jag
inte skriver det här, för vissa drömmar kan överleva). Jag vet inte hur
mycket jag hörde att hon aldrig hann vara hemma, måste få vara hemma.
Jag såg att hon flydde och till slut kunde jag inte hjälpa henne med
annat än konfrontera henne igen. Hon ville inte vara hemma. Jag ägnade
dagar att gå igenom rum för rum, planerade, stylade, hjälpte och
supportade så hon själv fick rum att finnas. Men det dröjde inte länge
förrän hon flydde igen. Hon höll uppläggen jag lade fram högst en månad.
Till slut klarade jag inte invänta hennes egna steg genom att ge henne
små råd. Konfrontera henne igen och få henne att inse att hon måste
flytta och korrigera utgifterna efter inkomsterna. Såg jag hur mycket
jag gjorde? Nej, jag var bara med henne i allt för det var naturligt. |
||
| Aldrig vända ryggen | Inte ens de gånger hon regredierade tillbaka till en liten flicka tyckte jag att det var konstigt att ställa upp. Faktiskt var det tvärt om. Aldrig skulle det falla mig in att håna henne när hon inte kunde hålla sig från att kissa på sig. Jag var ju med henne i full support. En sådan vänder man inte ryggen när flickan gråter och jag pratar och umgås med henne som ett barn en hel dag. Det var bara naturligt. Att hålla om henne när hon grät och vara med henne när hon skakade som ett litet barn och tala till henne på hennes barnförståelse var inte konstigt. Det blev ju någonting vi överkom tillsammans. Något jag var stolt över. | aldrig falla mig in att håna | |
| Kollaps nära | Jag fattade inte att jag var den farlige. Det var ju jag som blev den som ständigt konfronterade henne med verkligheten. Jag såg inte att hon bekämpade mig. Rent motarbete. Hon orkade inte vara pressade av allt det här. Jag kunde knappt vara nära henne. Jag hade smärtor i hela kroppen. Jag kunde se henne brista i blekhet, feber och röstsvikt. Hon led under ett osynligt ok. | ||
| Allt trängde sig allt snabbare mot mig. Hon sa ja till att vara med men att hon lade sin energi på var att kriga mot min andra vän eller fly genom att vara uppoffrande. Samtidigt var hennes uppoffring orsak till att ilskan ökade ännu mer. Det gick aldrig en timma utan att hon angrep.Jag gick in sa ifrån och belyste. Jag gav ständigt nya tips och direktiv för att klara av det praktiska. Men mot slutet kunde jag ha pratat färdigt och hon började på bråkdelen av en sekund så fort jag var klar. Hon spelade upp sina egna tyranner som hon utsatts för som barn! Hon var dom! All tyranni upprepade sig. Jag såg kollaps skrämmande nära. Hon måste ut ur overkligheten snarast men hur? | hon blev sina egna tyranner | ||
| 100 mot 1 räcker inte | När hon skräckslagen ringde mig om svallningar inuti och bad mig att säga åt henne att åka raka vägen hem fick jag ta i allt jag kunde. Jag stoppade henne och lyckades med en mycket bestämd röst få henne att skilja ut allting. Vad som var känslor och vad som skedde i kroppen. När jag senare mötte henne var hon inte där. Jag talade med henne men hon hörde inte. Jag upprepade och ett litet skrämt barn talade med mig ibland, ibland en monoton frånvarande offerroll, ibland en en svada av hot. Förtvivlan vällde upp i mig. Jag visste att jag måste göra någonting för jag blödde ekonomiskt och orkesmässigt. Hon var så nära sina egna sår och sina tyranner levde genom henne. Jag försökte väcka henne och jag misslyckades. Istället för att kunna få henne tillbaka ur tillståndet förlorade jag henne för alltid. Av över hundra hanteringar per år räcker det med ett fel som är för alltid. Allt annat bortblåst. Det är orättvist och så är det. Men ingen kan bära någon annan. | jag blödde ekonomiskt och orkesmässigt | |
| Varför såg jag inte? | Varför såg jag inte? När jag slutat slå på mig själv kan jag se att det var min önskan och mitt sår som gjorde mig blind. Jag ville få ha en vän för livet. En som man kan följa och skratta och gråta med perspektiv. Vara stolt tillsammans med över vad vi tillsammans och var för sig klarat av att överkomma. Nu har jag inte det. Och därför låter jag mitt liv ta en ny vändning om jag skall känna att det över huvud taget är värt att leva. Jag stänger till om mig och kommer att upphöra med utåtriktade jobb. Hoppas en dag att hon förlåter mig för allt jag inte är skyldig. |
min önskan och sår |
|
| Om du ser henne | Varför har jag skrivit det här frågar jag mig. Få det som gör ont ur mig. Kanske det också ger någon annan stöd. Och om någon ser henne, vem hon än är, håll om henne. Och döm henne inte. Det har inte jag gjort fast det gjort ont. Egentligen skulle jag kunna rada upp orden: Sviken, sviken igen, utnyttjad, aldrig uppskattad, aldrig sedd, inte värderad, lurad av löften och lurad igen. Den som dagligen inte klagar blir inte uppskattad, så är det - så är det sorgligt nog. Jag väljer ändå att hellre var äkta i det jag gör än ta betalt med dagligklagan. Så jag säger: Ge henne en kram om du ser henne. En äkta kram, är kort stunds hem, för en som är hemlös i världen. Flickan, i den svarta sagan, förtjänar det. | hellre äkta vara än dagligklagan | |
| En äkta
kram är kort stunds hem för en som är hemlös världen Flickan i den svarta sagan förtjänar det HEM |