Kåseri om socialpsykologi

Mikael Kvist

Att skriva om julen ur ett socialpsykologiskt rollperspektiv i Goffmans anda på en tenta fick mig att tända. Jag kunde bara inte låta bli att skriva ett kåseri igen. Det gick hem. Jag fick VG  på det kursavsnittet. Inflätat ligger alla begrepp som en vanlig dödlig kan hoppa över. 
Jul hos familjen Al Kan det bli värre? Hembjuden till hela familjen, nej, släkten Al på julmiddag. 

- Det skall bli så trevligt igen när alla får träffas igen, bedyrar Mor Al för mig. 

Stilla undrar jag om de någonsin egentligen träffas eller om de är en teatergrupp i ett annat universa fast de själva inte har förstått det. Det måste vara en buskis för bara en buskis visar vad som sker bakom det som skulle vara scenen. Dessutom är det det överdrivna framförandet och de utstuderat fasthållna fasaderna som gör en buskis. Den heter säker Divina Comedia där affischerna sätts upp på Vintergatan. Varför säger jag ja till detta varje år?… Jag hinner inte tänka tanken färdig förrän hon påminner mig:

- Du bara måste komma, tillägger hon, med silkeslen vädjande röst.. 

Det är just det. Jag bara måste komma. Med den vädjande rösten slår det an i all min skuld. Jag tror att jag egentligen är inbjuden för att man skall kunna visa upp någon någorlunda normal person i sammanhanget. Kanske därför jag känner mig som publik. Se här, vi har faktiskt en vanlig människa här med oss idag, varpå alla identifierar sig med mig, tilltalar mig i mun på varandra innan de tappar bort mig och återgår till sina ställningar som var sekunderna innan. Jag har en tendens att komma in i sammanhanget när någon vill betyga sin ståndpunkt eller få respons på sin slapstick. Jag skrattar ofta, lite för ofta än naturligt, inte bara av lättnad för jag kan ju inte gråta här. Det vore ju fel i min roll, det är ju dessutom fest-ligt, nåja fest-likt. Och vem har sagt att publik bara är publik. Jag duger nog som publik, bara ingen kommer på att jag är det och vill att jag skall var någonting annat. Träffa dem för ofta skulle gör mig till en medlem av deras grupp och då är jag indragen för gott. Nej tack, det är ju dessutom en säker position för aktörerna är rätt så upptagna av varandra i sina framföranden inför mig. Jag har scenskräck, det är en sak som är säker. Det smakar rätt bra som publik dessutom för jag blir i den här iscensättningen hedersgäst enligt deras rolltolkning av mig. 

Mor Al, hon är egentligen en god människa höll jag på att säga innan jag stoppade mig och såg med Goffmanska ögon. Nej, hon vill vara god mor och hon håller sina händer på den svällande magen om hon inte tuttar lillebror Or Al förståss. Varpå Ann Al börjar slå på sin dumma docka för att den är så dum. Mor Al är lätt att tycka om för det är det hon vill, helst för sina goda handlingar och allra helst för sin förstående attityd. Ann Al, hon är en riktig pain in the ass, ursäkta uttrycket men det är hon. Hennes huvudsakliga attribut är hennes spretande nakna bebisdocka som hela tiden måste bajsa och bajjas - det vill säga sägas till om vad hon inte får. Hon släpper inte sin expressiva kontroll för en sekund. 

Ann Al skulle jag vilja säga utforskar världen genom människors reaktioner. Hon utmanar, upprepar sina experiment, kontrollerar regelbundenhet, utvärderar tidfaktor och mättnadseffekt hos samtliga deltagare. Pastor Al är ett favoritobjekt för han har otvetydigt enligt hennes analys den mest diskrepanta rollen som ständigt leende och alltid fint förmanande. Han har en gullighet som inte passar honom tycker hon vilket triggar riktiga protestreaktioner. Det gör ju att pastor Al har svårt att få till kaffe med riktigt dopp på kvällskvisten för Ann Al anar ju ugglor i mossen. Hon får inte Mor Als odelade uppmärksamhet. Han hade allt velat ge ungen en liten sängfösare men det passar ju inte till hans fasad. Storesystern Jenny Al, är favoriten som Mor Al alltid vill framhålla varpå Ann Al tar uppmärksamheten genom att dra i kjolen, ropa mamma, mamma tills Mor Al avbryter och säger någonting snällt och fortsätter ge de andra uppmärksamheten. 

Pastor Al som är förtjust i Mor Al bedyrar hennes kakor, kaffe med dopp. Det är uppenbart, för det blir till tjat om Mor Al-kakorna, fast jag tror nog han menar något annat. Det vet i och för sig alla för Ann Al har talat om att de två lekte tåg i söndags. Fasad, javisst! Rekvisitan, pastorkragen sitter alltid där, vare sig det är arbetsdag, söndag alltså, eller ledigt, vardag alltså. Kroppshållningen är alltid densamma, rak. Han är en rak man säger hans personliga fasad och som moraliskt står över de andra i familjen. Hans manér är ett ständig leende som talar om att jag skall vara glad att jag får vara i hans moraliska renhets närhet. Dessutom ger den mig besked om att jag skall spela rollen av lika god och le tillbaka. Stilla undran; är det fel på mig som inte kan låta bli att svara med samma leende när han tar mig i hand med sin knappt berörande handskakning. Känner hur jag blev lika god som han. Undrar vems fasad som har mest att dölja? 

Prenat Al som Mor Al bär på, är det säkert Pastor Al som är far till men det vet alla att det är inget man talar om. Vi är alla guds barn, brukar Pastor Al säga lite för ofta när han tittar på hennes mage. Jag tror han förskjuter faderskap på sin högre herre. Mor Al skrattar kuttrande för hon måste ha varit införstådd med undertonen vilket inte de andra hörde utan fortsatte om att man inte vet vilka små genier som ligger där inne och tittar på Jenny Al. Katastrof Al som suttit duktigt tyst och uppfyllt sin kvot av duga, tycker han, bryter av: 

- Ja, om man skall få den där djävla moppen att fungera måste man vara geni! 

- Du är allt en riktig begåvning du, som kan fixa med såna grejer, säger Jovi Al för att snabbt rädda situationen om den perfekta familjen. 

Det Katastrof Al genom dramatiskt förverkligande vill uttrycka i det han förmedlar är att ingen bryr sig om honom fast han visar det varje kväll med att vara ute med gänget. Mor Al är snabb och visar sin godhet till Katastrof Al: 

- Visst har du suttit här länge nu, Säger Mor Al för att antyda att han har tålamod vilket han inte har. Du kan kila nu till dina kompisar.

- Ja, att ha kompisar i den åldern är viktigt, säger Pastor Al som först nu har hittat någonting gott att säga om Katastrof Al som håller sig undan. 

Katastrofal muttrar någonting som inte är avsett att höras utan bara förmedlas när han bullrigt skjuter in stolen och på slafsigt tonårsmaner lufsar ut. Ingen bräcker honom i den rollen, det är ett som är säkert och det gör den upptagen för alla andra oavsett ålder. 

Vers Al är familjens tystlåtne poet. Jag förstår honom för det är också en nisch att vara tyst observatör. Jag hade tagit den om det inte vore för att jag ständigt dras in och måste le och skratta. Han har gett ut en diktsamling, Al-legorier. Knepig bok, kanske för hans finska ursprung och jag inte förstår honom fast jag känner sympati. Att han är tystlåten, jag förstår det med Pekor Al i närheten. Jag känner sympati för honom. Pekor Al, ja, han blir alltid högtravande när han har fått några snapsar. Han är poeten, skall alla veta, men som offrat sig som arbetare. Jag tror att han egentligen är släkt med eller faktiskt är Sentiment Al fast han inte vill tillkännage det. Det tog bara två snapsar förra året innan han läste på sitt Pekorala vis. Hur många behövs detta år? Det slutar i alla fall på samma sätt varje år när han har kommit till vinglandet vid snapsversandet och inte kan låta Vers Al vara ifred:

- Du som e så djävla djup, ska du bar sitt där å inte säj nått. 

Pågår det länge brukar Vers Al tröttna på uppmärksamheten och försöka bli av med Pekor Al:s avund med samma kommentar varje år: 

- Int bli man rik på de, sagd med en ton som får det att låta som en uppoffring jämställd med kneg. 

Jag förstår honom. Han har blivit bra på negativ idealisering för det tjänar hans syfte. Dessutom försvaras han oavsiktligt av Ann Al som plötsligt gör i brallan när det blir högljutt som inte åstadkoms av henne. De osannolika Ann Al och Vers Al bildar snabbt ett team för fredens bevarande tror de men egentligen i maktens bevarande. Hon får alltid Vers Als uppmärksamhet i dessa situationer. 

- Jo men visst skall väl Ann Al ha en kaka så blir allt bra igen!

Jag tror Ann Al håller en gruppdominans för att vara trygg och hålla andras konflikter på plats. Hon är sporadisk regissör och med sina färdigheter kommer att bli långt duktigare än Mor Al. Mor Al med sitt, nåja, mjuka men skuldtyngande framträdande ger henne skuldpondus i familjen. Hon ställer upp och alla måste därför ställa upp, inklusive jag själv. Men när Mor Al inte riktigt orkar har sin trogne Jovi Al. Jag vet inte om Jovi Al är en regissör i den här samlingen eller om han är framhållen som det när den verklige makthavaren Mor Al egentligen styr tillställningen. 

Jovi Al är räddaren i alla situationer. Han å andra sidan använder sin muntlighet att styra med vilket är en rätt bra teamsamverkan med Mor Al när kraften sinar och Mor Als taktpinne blir för tung i längden. Då kommer alla ihåg varför de har samlats. Jovi Al som till skillnad mot vissa andra inte lyfter glaset så ofta är alltid nykter i sina tal. 

- Gott folk! Gott folk! Är det inte fantastiskt att vi kan träffas så här, och han tittar runt på den brokiga skaran. Det är verkligen sådana här stunder som man kan vara stolt att vara en riktig Al och inte bara Al män!…

Hans skämt får alltid gehör för han har förmågan att framföra det med karisma. Jag får lite svårt att skratta vilket de andra märker och klappar på mig så att jag känner mig som en del av familjeteamet. Och så kommer väl bedyrandet så Mor Al trots sitt trötta anlete återfår sin glans och gruppens trygghet räddad. Jo då, jag hör det på hans speciella paus…

- Och... vi vet ju alla vem som har gett oss detta! Ja vad vore vi utan Mor Al…(osv, osv)

Ja, inte en välregisserad familj i alla fall, tänker jag tyst. 

- Men vet ni va! För är det inte dags för vår store sångare!?

Naturligtvis! Nu skall Musik Al kallas in. Vilken höjdpunkt… jag undrar om det är någon som inte dras med i denna uppvisning. Jag tror alla blir lika självbedrägliga när de leende nickar instämmande med upphöjelseskålen i handen hur god familjemedlem var och en är. Massbedrägeriets höjdpunkt. Musik Al är dessutom den stora enaren med stort E. När han tar fram gitarren är alla position glömda och även Ann Al överröstad. Det är ingen som klagat eller konkurrerat med Musik Al för han vet hemligheten som musiker - karisma som åstadkoms inte bara av hans röst utan hans återhållsamhet som spelas mycket väl. Han vet att utan mystifikation är han inte mer än någon annan av familjemedlemmarna. Han verkar inte behöva mig för något annat än bekräfta mig att jag inte finns för honom. Oviktig kan tydligen var viktigt för somliga. Men Kontinent Al som flyttade till Amerika, han är intressant. Han har också beteenden att berätta om som inte ens denna familj kan drömma om. Det är historier det, som de aldrig kan bedöma om de är sanna. Därför pratar man alltid skeptiskt när han har åkt. I samma veva brukar med blandad avsky och beundran solochvåraren Potensi Al komma på tal. Jag tror alla vill identifiera sig med hans erövringar men även här fast alla talar bakom kulissen kvarstår krav på framträdanden. 

Plur Al, tvillingarna, de har sitt. De kivas när de vill få uppmärksamhet men trivs egentligen med varandra för de har hemligheter tillsammans som inga andra får veta. Det är en självklarhet att oavsett hur mycket de kivas så skulle de aldrig avslöja sina gömställen t.ex. Och hur mycket man än skäller på dem så får man aldrig veta vem som är skyldig. Ibland kan de skylla på varandra men det är mer ett bra spel för avledning av aggressionen så den rinner ut i sanden. I deras backstage har inga andra tillträde - det ger dom en styrka i alla väder. Det kan man kalla hederskodex. De slipper dessutom umgås med de andra barnen. 

Multidimensionell Psykologi - vad är det? Ta reda på det nu!

Läs mer
Spelar ingen roll!
Vem gör det?... 
                                                   Tillbaka till Mer Kul, HEM