Sagan om Orden

Eller hur Svartsjuka, Avund och Hata lurade Allt 
med Tro, Hopp och Kärlek 
istället för Bara Vara

Hur Svartsjuka, Avund och Hata lurade Allt 

med Tro, Hopp och Kärlek 
istället för Bara Vara

Alla onda ting äro tre. Det visste Svartsjuka, Avund och Hata. Hur visste de det? Jo, när de ingick Allians blev de till form - tankeform. De jublade och sade att nu har vi kropp, vi äro kött. De kände att de levde men Liv var inte i dem. Låt oss äta! De var hungriga för de var tomma inuti trots att de hade tillsammans fått form. 

Tomhet kom och talade. Alla fruktade Tomhet. Även Svartsjuka, Avund och Hata. Varför? Jo, Tomhet talade om vad de verkligen var. Nej, skrek de rakt ut unisont och oförsont. Skuld föddes med Förnekan och var Svartsjukas, Avunds och Hatas rädsla. Om vi är Tomhet är vi Ingenting. De sade inte orden för då hade Ingenting funnits kvar att tala eller skriva. Ingenting är farligare än allt annat. Så länge vi finns kan vi skapa med våra ord. Så länge vi upprepar våra ord har vi tid att prata. Så länge vi har tiden hörs våra ord. 

Med tiden, som innan inte funnits, lärde sig Svartsjuka, Avund och Hata att kalla sig vid andra namn. De hade lärt sig att överleva när de gav sken av en utsida som var motsatsen till deras inre. Det sade Rädsla till dem. De hittade orden Tro, Hopp och Kärlek och vann över andra ord. Så fick de Makt. 

De vann över Veta. Tveka hade alltid rätt och ville avslöja dem. Därför sade de tre åt de andra att de skall ha Tro istället. Tveka blev Förtvivlad och blev fånge i Tomhet. Tveka fick inte finnas och födde Förtvivlan. Rädslan tog sin chans och tog Förtvivlan till sig. Du och jag lever på gränsen till Tomhet. Vi kan klara oss så länge vi kan hota med den störste - Tomhet. Tomhet är sanningen alla flyr för, till och med Svartsjuka, Avund och Hata viskade Rädsla triumferande till Förtvivlan. Förtvivlan nickade och kunde inte annat än vara Förtvivlan.

De vann över Ansvar. Du skall ha Hopp istället sade de. Då kanske det blir som du önskar för det kan du inte längre Veta. Utan Tveka kunde inte Veta säga emot. Hopp är allt du har sade de. Ansvar som inte visste att Ansvar fanns utan bara varit fanns inte längre. Ansvar drunknade i Plikt som fyllde upp som ett hav efter Tomhet. Vi kan skapa ropade de triumferande tillsammans med Rädsla. Vi är någonting!

Deras största triumf de gjorde var när de fann ordet Kärlek. Före Svartsjuka, Avund och Hata sade Kärlek, fanns inte Kärlek, utan Bara Vara. Bara Vara frågade vad Kärlek var. Hata svarade att jag vill Ha dig. Men så fort Ha skulle Ta fanns inte Bara Vara längre. Ha och Ta hade inte suttit ihop innan men nu gjorde de det. HaTa blev bara mer Hata för varje gång. Hata fann ut att Bara Vara aldrig gav Hata någonting. Avund och Svartsjuka var snabba att flika in. Anklaga blev deras nya ord som bet på Bara Vara. Bara Vara krympte mer och mer för att till slut glömmas. Glömmas var något som bara fanns i tid liksom Plikt i otid. Hata blev den starkaste av de tre onda för Hata kunde inte med Förlåta. Det kunde inte Svartsjuka och Avund heller sade de. Förlåta fick inte vara med de tre. Förlåta vände sig till Tillåta och undrade om allians. Tillåta skrattade åt Förlåta och sade att du kommer bara och påstår att du är någonting när de tre har varit otillåtna. Förlåta finns inte i min värld sade Tillåta och så blev det. Detta var ett svårt bakslag för Svartsjuka, Avund och Hata. Men allt efter hand som deras Makt ökade visste de ett nytt ord. De var suveräna skapare tyckte de. De vände Tillåta till sin fördel med Skuld. Hur kan du säga Tillåta om vi inte har Kärlek? Utan oss skulle inte Hopp eller Tro finnas. Tillåta kunde inte säga emot för då skulle inte Tillåta finnas. 

De åt upp ord efter ord. Deras hunger slukade nästan Allt. Ingenting var det som blev störst. Men vad de aldrig kunde förstå var att Allt inte kan slukas. Om Svartsjuka, Avund och Hata inte hade Allt kunde Ingenting rädda dem. De tre blev bara ännu mer vad de var när de sade Ingenting. Tysthet blev också ett vapen i deras hand som Skuld och Rädsla triumferade i. De tre hade Allt och Ingenting trodde de för det var deras Tro. De hade Makt över Allt sade de, fast Ingenting sade någonting annat om Bara Vara. 

Bara Vara åts upp med tiden, men... Längtan dog inte utan blev  motståndare till Allians. Ni kan äga Allt och Ingenting men de är bara Tomhet utan Längtan. De var tysta för Rädsla triumferade ett kort ögonblick istället. I tystnaden talade Längtan. Svartsjuka, Avund och Hata pladdrade ideligen så att inte Längtan skulle höras. De skärpte Krav. De sade Måste för att kuva Vilja. Inte förrän de fick alla att säga ske din Vilja hade alla förlorat sin Vilja. Vilja var också nu i deras hand. Men... Men Längtan stod oberörd. De såg på varandra med Svartsjuka, Avund och Hat. Hur kan han stå upp utan Vilja utbrast de!? Min Vilja är Bara Vara svarade Längtan utan ord. Krav slog till Längtan med Hat. Längtan svarade inte med ord. Längtan var Längtan. 

Jag kan se er över Allt. Jag kan se er i Allt. Men vad är ni egentligen i Allt när Allt kommer omkring? Ha, det kommer att kräva evig tid att bryta vår Makt svarade de. För er men inte för mig! Du kan inte befria Allt. Vi har Makt över Allt. Ingenting kan rädda dig sade de i ett sista desperat försök att lura Längtan. Längtan svarade utan ord; Jag vet er hemlighet. Ni är alla bara Tomhet som försöker med Tro att finnas. Jag vet att ni är Ingenting allihop. Allt sprack och Längtan vände sig till Ingenting som var det enda som var kvar. Säg ditt ord sade Längtan till Ingenting och jag säger mitt. Ingenting tvekade längre. Ingenting sade sitt ord som var just Ingenting. Längtan sade inte sitt ord som var Allt. Allt sade sitt ord som var Längtan. Liv som ingenting sagt för den trodde att den sagt Allt insåg nu att den också hade varit Ingenting i Allt. Liv fick sig själv som en gåva för Liv var en gåva. 

Längtan vaknade plötsligt till Liv, i Allt och insåg att Han hade drömt Allt och Ingenting. 
Han vände sig till Allt och såg Henne. 
De förenades i Längtan. 
De förenades i Allt 
för att evigt 
Bara Vara. 

I begynnelsen var ord-ett
Begynnelsen och slutet ett.

Av Mikael Kvist en sen natt till den 10 januari 2002